Den digitala parkbänken

Vansinnigt intressant artikel i DN idag. Den handlar om att vi inte längre hymlar om vad vi tycker och tänker om exempelvis den mat vi blir bjudna på.

Just det här att vi ska vara så ärliga och raka mot varandra att man nästan kräks. Och framför allt – vi sårar folk till höger och vänster med våra “raka” kommentarer utan att tänka till längre än näsan räcker. Massor av exempel kan man läsa här

Magdalena Ribbing är citerad i artikeln. Hon svarar varje vecka på stil och etikettfrågor i DN. Och hon tror att “oförskämdheten beror på en tilltagande desperation”, och hon fortsätter vidare:

“- Utifrån mitt perspektiv är det de som känner sig betryckta och förtryckta som är de mest aggressiva. Den som inte behöver bli bekräftad hela tiden är ofta lugnare.”

Men vart har vanligt hyfs tagit vägen? Det är väl ibland nödvändigt att dra till med en vit lögn om ens bästa vän frågar om någonting är snyggt och man själv bara dööör? Klart att man inte ska gå till överdrift.

Men varför har helt plötsligt anfall blivit bästa försvar?

Vem främjar det egentligen att vara, i mitt tycke överdrivet, ärlig? Det är rent egoistiskt! Det är inte alltid viktigast att säga sanningen, utan att man mellan varven faktiskt måste fundera på sin omgivning och deras känslor.

Jag vill inte höra om jag frågar någon om jag inte ser trött ut, att “joo, påsarna under ögonen är som sopsäckar” eller något ännu värre. Jag vill höra en mild version typ “joo visst, liiite trött men det är inte så farligt”.

Det är inte viktigast att stå ensam kvar och säga: “jag är ju bara ärlig”