Jag läser högt ur “Vi åt aldrig lunch”
Ibland hör man talas om böcker som man enligt de flesta i omgivningen helt enkelt måste läsa. Då blir jag vansinnigt emot och vägrar ofta. Som med Stieg Larssons Millenium-triologi. Men naturligtvis – när jag väl började läsa Stieg Larssons böcker var jag fast. Nu har jag både läst igenom triologin och lyssnat igenom dem. Men faktiskt inte sett filmen. Än.
Så verkar det bli med Lilian Ryds Vi åt aldrig lunch också. Jag kommer på mig själv med att skratta högt åt beskrivningar hon gör i olika sammanhang. Det i sin tur gör att jag läser högt för maken med ett stort leende på läpparna och njuter av hennes sköna språk.
Som när Lilian med make/sambo sitter på finmiddag i Uppsala slott och förfasas över det usla ljudet och miserabla användandet av powerpoint:
Han [maken/sambon: min anmärkning] har med andra ord aldrig tuktats i det akademiska livet, där vi lär oss att tåligt uthärda kunskapsförmedlingen i vilken form den än framförs. Katastrofdålig föredragsteknik är ett kvitto på den talandes djupa själsförmågor. Inte ett enda dyrbart ögonblick har kastats bort på något så futtigt som att lära sig en apparat. Och den akademiska publiken sitter fogligt som den är lärd och försöker vaska fram lärospånen ur mummelgröten. (s. 19, pocketutgåvan).
Oj oj, vad jag känner igen mig i vissa föreläsningssituationer på universitetet!
Var och varannan sida har små anekdoter och beskrivningar som gör att jag måste högläsa. Så det kommer nog att ta lite tid innan jag hinner läsa ut den här boken.
Andra bloggar om: vi åt aldrig lunch, böcker, läsning, akademin, språk